granolina

Tänkte försöka skriva lite om min tid vid Jakobsbergs folkhögskola. Tänkte nedan här skriva lite om dem jag mötte i klassen; ( iof intresserar det väl bara de som var där )

Under ett års tid tillbringade jag all min kreativa tid på Jakobsbergs folkhögskola. Lika mycket som den sög musten ur mig så bringade den glädje.

När jag fick veta att jag hade kommit in på filmlinjen så blev jag väldigt glad, jag älskar ju film och så är det ju kul att träffa nya människor och vilka som jag träffade!!!!! Det var en salig blandning av småglin, ja de var små, upp till åtta år yngre än mig. Så smeknamnet Allmoder som jag fick lite längre in på året passade som handen i handsken.

Jani var en rolig liten herre han var en sådan där vild själ. Han var oftast väldigt glad och pigg på upptåg men hade sina stunder då han kunde sitta ner och prata om djupa saker. Han retade sig på min filmsmak (för honom var det inte ens smak) Han hade mage att prata nedlåtande om Åsa-Nisse, som jag ser det är en föregångare till hans älskade Batman (nåja, nu tog jag nog i). Vad är slutsammanfattningen om Jani: Lika mycket som man tycka om honom kan i nästa sekund bytas till vrede mot hans uppenbara avsikter att irritera en.

Sen har vi ju den ovanståendes svans, Martin. Martin skulle man kunna beskriva som en oskyldig sparvunge som inte har lämnat boet men som ändå är nyfiken på värden utanför och därför som den unge han är gör en hel del klavertramp på vägen till vuxenvärlden. Trots sin ringa ålder på 20, så somnade han hela tiden på lektionerna, vilket vi, elever, lärare och föreläsare blev lidande av. Men trots att han var väldigt irriterande så kunde man inte låta bli att tycka om hans barnslighet och genomgoda person.

Andreas var en svårfångad person man kunde inte komma honom inpå livet, även om han försökte komma inpå mig genom att agera svans. Han gick nämligen efter mig vart jag än gick, ganska irriterande, men man saknade det när det någon gång inte hände. Det blev en vana. Han hade sina roliga citat som han skrek ut lite när som och dem hade ingen ankring i verkligheten: "Jag och min bror vet allt" och "Bergmans livmoder".

Sen har vi ju mina flickor från Småland som jag hade lyckan att stifta bekantskap med, Matilda och Maria. De var två härliga bonnaflickor (iof tyckte Matilda att hon kom från stan, nämligen Smålandsstenar ...) nåja, flickebarnet visste väl inte bättre;) M & M kände varandra sedan tidigare, viket gjorde att de tydde sig till varandra men som tur är så bryr jag mig inte om sådant, utan jag tränger mig genom och börjar att babbla. Vi fick en bra kontakt som håller än, vilket är kul. Smålandflickorna är roliga, snälla och ambitiösa människor som har skin på näsan och vågar säga ifrån. 

Vad som än händer, så har vi alltid Barcelona:)

Sen hade vi ju många andra typer i klassen, allt ifrån knarkare till djupa filosofer, filosofer, feminister och Zombies... Men jag tycker om alla, det behövs olika människor för att det ska bli kul. Hur skulle det se ut om alla var likadana, om alla var som jag, åh jag vill inte veta...

Idag har jag och hundarna varit ute på en lång promenad i det vackra vinter vädret:

Snön gnistrade fint där de låg i solens sken, såg ut som små diamanter som strösslats ut. Solen sken från en klarblå himmel likt ett lugnt hav, inget som störde i det stilla blå. Jag tog hundarna på en skogssväng, skönare än att gå på asfalt och roligare lukter. (För dem i alla fall)



Vi gick där i godan ro, inte en människa eller annan levande varelse så långt ögat kunde nå, solen strilade in mellan träden och bildade ett vackert skuggspel, solen värmde i nacken samtidigt som kylan tog tag i näsan och ströp till. Hundarna strosade omkring och njöt av att komma ut lite, helt plötsligt stannade de upp och började att intensivt gnaga på något. De hade fått tag i en härlig klump isglass eller som vi människor skulle kalla det, hästskit.

Så vad vill jag med mitt lååånga utdrag säga?!
Jo, jag tycker att det är väldigt konstigt att hästar får skita precis överallt, ofta mitt på vägarna så att man får gå slalom för att slippa trampa i det. Och deras skötare (?) behöver inte hoppa ner från hästen och ta upp efter dem. Men varför behöver hundägare det då? Är inte det konstigt?, för det första så gör hundarna ifrån sig en mycket mindre mängd som knappt syns i jämförelse med hästarnas. Hundarna föredrar att göra det i diken och dylikt, hästarna överallt. Bådas avföring förmultnas, så det kan inte var ett argument.

Missförstå mig rätt, jag tar upp efter hundarna överallt och jag blir smått irriterad på andra hundägare som inte tar upp. Så det är inte det jag vill slippa ifrån. Men jag tycker att vi i Sverige ska leva under samma premisser. Om jag måste ta med mig en liten påse för att ta upp det i, så kan väl hästskötarna ha med sig en matkasse och skyffel. Det är lika äckligt att kliva i hästskit en varm sommardag som i hundskit. Det är rättvisa det handlar om, inte att jag är någon bitter tant som inte har något bättre för mig än att klaga.



Bild från nätet

Det här var ett litet uppror från mig:)

Ha det bra där ute och se var ni går...

Så nu är man hemkommen från en kväll hemma hos Anna. Det blev mycket av min last Just det Bolly, eller som det heter i folkmun Coca Cola.

Vi hade lite av vad man skulle kunna kalla spökafton. Vi pratade om övernaturliga ting, som "Silverpilen" och övergivna spökhus. Vi tittade på Internet efter olika spökfenomen och vi båda tror på sådant i viss mån så vi eggade upp varandra. Och för att fortsätta detta tema när vi ändå var igång så tog vi fram den gamla skräckisen "The fog" från 1980. Filmen var klart godkänd men jag föredrar filmer där det "onda" lurar i buskarna och inte avslöjar sig så tydligt.

God natt med er alla mitt under spöktimmen!

Buuu

Så har ännu en guldbaggegala glidit förbi, och för mig som är älskare av sådana här kulturella händelser så såg jag naturligtvis på detta evenemang. Det var en bra gala, med en bra programledare som inte tog över för mycket utan balanserade det fint och det gick som väntat när det gäller utdelningarna av Baggarna.

Men som den Bergman entusiast jag är så blev jag glatt överraskad när en av hans favoritaktriser Harriet Andersson fick hederspriset. Hon förtjänade det verkligen. Hurra! Hon är en väldigt begåvad skådespelerska, som kan skildra allt hon tar sig för på duken.

Sen var det ett väldigt fint collage med alla fantastiska stora skådespelare som gick ur tiden förra året, nu är snart den gigantiska filmgenerationen borta...R.I.P